MATOS 

Mat tankar och foton

 

 

 

Hallux Valgus

2017-08-09

Mycket man borde och för min del skulle jag säkert ha besökt läkare med min sneställda stortå för länge sedan.  Förra sommaren blev en plåga där tån o fot ibland gjorde så ont att jag skrek vid byte från skyddsskor till vanliga på arbetets parkering.

Efter tjat från andra o moget övervägande gick jag då till slut till läkare. Diagnosen Hallux Valgus kom lite som en chock. Att något var fel förstod jag men lite förvånad blev jag att min åkomma hade ett namn. Efter mycket hummande kom då läkaren fram till att den där tån måste nog opereras och en remiss skulle gå vidare till specialist i Motala.

Väl hemma började (dum som jag är) att Googla på Hallux Valgus. hemska historier om smärta i 12 veckor till historier om att allt blev bra och man var redo för jobb inom 2 veckor. Ett märkligt spann kan tyckas. Många många bilder på mer eller mindre snygga fötter tittade jag på.

Första besöket i Motala hos en specialist. Det bekräftades att en operation nog va det bästa alternativet och det försäkrades om att här i Motala var man bäst. Tyckte dock det var lite långt att åka.

Det strulade med sommarjobb så bestämde mig när tiden för op dök upp att fortsätta, kunde ju knappt gå och händer det inget nu blir det värre sen.

Lite jobbigt att behöva ta sig till Motala, gnällde lite men vad hjälpte det. Dagen då allt skulle hända fick jag skjuss till Sjukhuset. Hem igen hade jag tänkt åka färdtjänst.

Upp tidigt och skrubbade mig ren. Lite förundrad att det var viktigast att tvätta underliv och öron när man ska operera tån. Men gjorde till punkt o prick som stod så inget skulle bli fel. Väl på plats fick jag en säng, fick ett tjusigt op plagg och låste in mina ägodelar. Fin utsikt på 12 våningen och en stund att se på den. Blev uppkopplad och fick lugnande medel på avd innan det var dags.

På op salen presenterades hela gänget som skulle fixa tån. Det konstaterades att mitt hjärta gick fort. Tacka fasen för det, lite rädd va jag allt. Det sades god Natt och nästa gång jag vaknade va just på uppvak, där fick jag vara kvar en stund innan jag togs till avdelningen igen.

Efter en stunds vila och det konstaterades att jag mådde bra serverades kaffe och en macka med färsk sallad tomat rå lök gurka ost o skinka. Den mest fullmatade lilla macka jag sett på länge. Gott va det också.

Min fot var gipsad, det snurrade lite i huvudet men det gjorde inte ont. Låg några timmar där i sängen innan jag fick åka hem. Taxi var beställd så travade ner till entreen och väntade. Fick några smärtlindringstabletter med mig och en specialtoffel som jag skulle gå med.

En kort stund efter avtalad tid ropades mitt namn upp och fick kliva in bredvid förarsätet på en färdtjänst buss. Fort gick det och fick för första gången uppleva hur det såg ut när en fartkamera blixtrar. Man behöver tydligen inte ha körkort när man kör färdtjänst buss, för om föraren hade hafft det skulle det nog ha gått saktare.

I Linköping visste ingen någonting men det visade sig att bussen till Norrköping var försenad. Till slut kom den men chaffören var stressad o svor till allt o alla som en borstbindare. Fick sitta längst fram även i denna buss. Nu börjar min fot göra ont.

Mera stress i Norrköping och för sista etappen fick jag åka i en vanlig taxi kors o tvärs genom staden, förstås var jag sist att få komma hem.

I soffan hade jag bäddat med sängkläder och kuddar. Här bodde jag i 3 veckor. Prövade att gå upp i sängen men gipset gjorde att det var svårt att bestiga loftsängen, men sov bra i soffan så det fick gå.

Det gjorde inte så ont och mina 6 tabletter räckte gott o väl. Så här långt allt väl kände jag. 2 veckor skulle det ta innan gipset togs bort, det gick 3 innan jag fick någon tid.

Ny utflykt till Motala. Denna gång med Tåg. Gipset togs bort och fick se en fuktig fot. Hade under den sista tiden hafft ont mellan tårna. Det visade sig att bandaget hade skaft ett sår. Lite gnäll blev det då man tyckte jag borde ha åkt tidigare. Men inte vill jag åka mer en nödvändigt till Motala inte.

Ett nytt förband denna gång utan gips och 3 veckor till med förband sade sjuksköterskan. Gnällde lite att behöva åka till Motala hela tiden. Men fick veta att här var man bäst och lade om på ett speciellt sätt som ingen annan gjorde.

Nu kändes det rätt bra och veckorna gick snabbt. Kunde sova i min säng och röra mig som vanligt. Men toffeln fick jag fortfarande gå med.

Sista gången i Motala gnälldes det lite att jag inte bytt förband, men sköterskan sa ju att jag inte skulle gnällde jag. Fick veta att försäkringskassan gnällt (mer om det lite senare). Fick endå 2 veckor till men sen skulle allt vara bra. Nu fick jag bada om jag ville.

Tog bara en timma innan jag kom hem fören min torra kropp o torra fot fick sig ett bad. Skrubbade och smorde och allt var bra en stund. Men plötsligt svullnade foten upp som en ballong och operationssåret gick upp. Tog en bra stund innan jag fick stopp på det. Tur man har silvertejp hemma när man glömt att köpa annan tejp.

Man sade att det är sånt som händer men tyckte det var olustigt. Köpte salvor o plåster och sanrt kändes såret bra.

Nu är såret helt läkt och foten fortfarande svullen, men kan gå ordentligt i vanliga skor och idag har jag friskförklarat mig inte igentligen för att jag vill utan mer för att jag måste.

Det tog över 2 månader innan jag fick pengar från Försäkringskassan. Ett läkarintyg där en mening inte hade slutförts var anledningen. Sen va det att reglerna är lite annorlunda om man jobbar eller inte. Hade dessutom inte sjukskrivit mig från dag ett. Det gjorde att det fattades 6 dagar när jag väl fick pengar. Rådet är att läs på innan du sjukskriver dig så allt är solklart.

Tänkte länge på det här med bilder. Först tänkte jag ge er hela oförfalskade bildserien med diverse nakna fötter före o efter op. Men valde till slut den ni ser nedan. En gipsad o bandagerad fot i en specialtoffel, lite för ert eget bästa.

 

 

 

 

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)